Hoppa till innehållet 
Snabbt svar: Tillverkning av kosmetika under eget märke börjar med en formel som redan utvecklats av tillverkaren. Detta är vanligtvis snabbare, billigare, och lättare att planera. Skräddarsydd kosmetikatillverkning tar ett varumärkes produktkort och skapar en ny formel (eller gör betydande ändringar i en befintlig formel). Det ger mer kontroll över prestanda och produktidentitet men ökar laboratoriearbetet, provtagning, testning, skala upp, kostnad och osäkerhet. De flesta märken behöver inte välja en modell för hela sin serie. De kan bygga för att beställa produkten som folk köper dem för, och använd egna märkesvaror eller semi-anpassade formler för att stödja produkter.
Många skönhetsgrundare kommer in i detta beslut och tror att de redan vet svaret.
Vissa säger, "Jag vill ha en anpassad formel eftersom jag inte vill sälja samma sak som alla andra."
Andra är nästan ursäktande över att de väljer ett eget märke. De berättar att de vill börja med en befintlig formel eftersom deras budget är begränsad, lanseringsdatumet är nära, eller så vill de helt enkelt inte spendera sex månader på att gå fram och tillbaka med ett laboratorium.
Jag tror inte att någon av grupperna ska känna sig särskilt självsäker - eller skyldig - förrän ytterligare en fråga har besvarats:
Vilket jobb har denna produkt egentligen att göra för varumärket?
Den frågan är mycket viktigare än om "privat märke” eller ”anpassad formulering” låter bättre på en utvecklingsbrief.
Om du bygger ett grundvarumärke kring bättre slitage i fuktigt klimat, formeln kan vara central för anledningen till att kunderna väljer dig.
Om du redan driver en framgångsrik salong och vill ha ett schampo och balsam som kunderna kan ta hem efter ett möte, produkterna kan stödja ett företag som redan fungerar.
Om du säljer fem kosmetika och vill lägga till en sminkborttagare så att kunderna kan slutföra rutinen, du kanske inte behöver återuppfinna rengöringstekniken.
Det är väldigt olika situationer, även om alla tre företagen kunde ställa exakt samma fråga:
Ska vi välja eget märke eller skräddarsydd kosmetikatillverkning?
Den första frågan är inte "Hur anpassade kan vi göra det?”
Ett av de enklaste sätten att slösa pengar på produktutveckling är att börja med anpassning innan man bestämmer sig för vad kunderna ska lägga märke till.
Föreställ dig att en grundare kommer till en tillverkare och ber om en helt anpassad primer.
Det första jag skulle vilja veta är varför.
Kanske säljer märket redan en foundation, och feedback från kunder visar att foundationen fungerar bra men börjar separera runt oljiga områden efter flera timmar. Varumärket vill ha en primer speciellt utformad för att förbättra den upplevelsen.
Nu finns det ett produktutvecklingsproblem som är värt att lösa.
Men ibland ligger svaret närmare:
"Vi vill att vår primer ska vara unik."
Unikt hur?
Mer grepp? Mindre silikonliknande slip? Snabbare nedtorkning? Bättre kompatibilitet med solskyddsmedel? Mer hydrering? En annan finish?
Om ingen kan svara på det, att skapa en ny formel från grunden kan ge något tekniskt annorlunda utan att göra produkten på ett meningsfullt sätt bättre.
Kunder belönar inte en produkt eftersom en kemist spenderade fler timmar på att utveckla den.
De belönar resultatet.
Det är en viktig skillnad.
Private Label kan vara en strategi, Inte en genväg
Tillverkning av kosmetika under eget märke börjar vanligtvis med en formel som tillverkaren redan vet hur man producerar.
Du utvärderar proverna, välj den formel du föredrar, besluta om förpackning och varumärke, granska den dokumentation som krävs för din marknad och gå mot produktion.
Processen innebär vanligtvis färre okända formuleringar än att utveckla något nytt.
Det kan göra private label mycket användbart när huvudfrågan ännu inte är "Hur gör vi den perfekta produkten?” utan snarare ”Kommer kunderna faktiskt köpa detta?”
Jag tror att det förbises.
Ett nytt skönhetsmärke kanske fortfarande försöker lista ut vilken försäljningskanal som fungerar, vad kunderna är villiga att betala, hur mycket lager den realistiskt sett kan flytta och vilken produkt förtjänar att bli hjältens SKU.
Det är också dyra lektioner.
Om större delen av lanseringsbudgeten försvinner i formuleringsarbetet innan den första kunden har lagt en beställning, varumärket kan sluta med en vacker produkt och mycket lite pengar kvar för att marknadsföra den.
För den typen av företag, att använda en väl fungerande befintlig formel kan vara ett vettigt sätt att minska ett område av osäkerhet.
Det fungerar också bra för produkter som är användbara men som inte behöver bära hela varumärkesberättelsen.
Tänk på en makeuplinje vars verkliga skillnad är hudprodukter.
Varumärket kan besluta sig för att lägga större delen av sin utvecklingsbudget på att få grunden och concealern rätt. En sminkborttagare kan fortfarande vara viktig för utbudet, men om tillverkaren redan har en formel som tar bort smink effektivt, känns bekväm och fungerar med önskad förpackning, att specialutveckla ett helt nytt reningssystem kanske inte är där pengarna skapar mest värde.
Det är inte att nöja sig med en sämre produkt.
Det är att avgöra var differentiering spelar roll.
Där Private Label börjar bli begränsande
Problemet kommer när ett varumärke väljer en befintlig formel trots att formeln ska ha ett mycket specifikt löfte.
Anta att du bygger en body highlighter runt en lättviktare, icke-klibbig finish och en mycket speciell glöd.
Du testar tillverkarens lagerformler och alla känns tyngre än du vill.
Du kan fortfarande välja en eftersom den är snabbare.
Men nu ber du marknadsföring att kompensera för en produktupplevelse som inte riktigt matchar positioneringen.
Det brukar bli svårare senare.
Samma sak kan hända med hudprodukter.
Ett varumärke kanske gillar bekvämligheten med en befintlig grundbas men tycker att undertonerna, oxidation, finish eller slitage stämmer inte överens med den kund den vill betjäna.
På den punkten, problemet är inte att private label på något sätt är mindre prestigefyllda.
Problemet är att den tillgängliga produkten inte gör jobbet.
Det finns en annan begränsning som märken ibland upptäcker först efter att de blivit upphetsade över ett prov: inte varje del av en befintlig formel kan nödvändigtvis ändras utan konsekvenser.
Att byta doft låter enkelt.
Att byta färg låter enkelt.
Att öka en fashionabel ingrediens från en nivå till en annan låter enkelt.
Men en kosmetisk formel är ett system. Att byta en del kan påverka viskositeten, stabilitet, bevarande, utseende, lukt eller hur produkten beter sig i sin förpackning.
Det är därför jag blir försiktig när en leverantör säger att en befintlig formel är "fullständigt anpassningsbar" utan att förklara vad det betyder.
Ibland innebär anpassning att byta doft.
Ibland innebär det att man bygger om tillräckligt mycket av formeln för att man faktiskt är tillbaka i ett utvecklingsprojekt.
Det är inte samma tjänst.
Anpassad tillverkning är vettig när skillnaden har ett jobb att göra
Skräddarsydd kosmetikatillverkning börjar vanligtvis med en kortfattad snarare än en katalog.
Varumärket beskriver vad det vill att kunden ska uppleva, vilka produkter den anser vara riktmärken, vilka marknader man har för avsikt att gå in på, vilken typ av förpackning den föredrar och vilka krav är icke förhandlingsbara.
Sedan börjar laboratoriet översätta kommersiellt språk till formuleringsarbete.
Det är här en bra brief gör stor skillnad.
"Make it more premium" säger inte så mycket för en kemist.
"Vi gillar täckningen av denna benchmark-concealer, men vi vill ha mindre veck runt ögonområdet och lite längre arbetstid innan det stelnar” är mycket mer användbart.
"Vi vill ha en lyxig foundation" är vagt.
"Vi behöver medium byggbar täckning, en naturlig finish, minimal oxidation och ett nyanssystem som fungerar för de undertoner våra nuvarande kunder efterfrågar” ger utvecklingsteamet något det faktiskt kan testa.
Anpassad formulering blir lättare att motivera när du kan beskriva luckan som de befintliga formlerna inte löser.
Det gapet kan innebära textur.
Det kan innebära slitage.
Det kan vara skuggarkitektur, ansökan, doft, kompatibilitet med en annan produkt i rutinen eller hur en produkt behöver fungera under specifika miljöförhållanden.
Den viktiga delen är att skillnaden så småningom ska ta sig till den person som använder produkten.
Konsumenter märker vanligtvis andra saker än vad produktutvecklare gör
Varumärken lägger ner mycket tid på att diskutera ingredienser eftersom ingrediensnamn är lätta att kommunicera.
Konsumenter kan verkligen lockas av ingredienser som niacinamid, peptider, ceramider eller botaniska extrakt.
Men efter att produkten når badrumshyllan eller sminkväskan, upplevelsen blir mycket mer praktisk.
En konsument som använder foundation utvärderar inte pigmentdispersion som ett laboratoriekoncept. Hon märker om färgen fortfarande ser likadan ut efter lunch.
Hon kanske inte vet vad reologi betyder. Hon vet om produkten blir fläckig runt näsan.
Hon kanske aldrig använder frasen "förpackningskompatibilitet." Hon kommer fortfarande att lämna en negativ recension om pumpen slutar dispensera produkten halvvägs genom flaskan.
Detsamma gäller hudvård.
Ett tekniskt sofistikerat serum kan göra dig besviken om det piller under solskydd. En fuktkräm kan innehålla en imponerande ingredienslista och ändå överges eftersom finishen känns för tung för målkunden.
Det är därför produktutveckling inte bör separeras från konsumentbeteende.
Formeln spelar roll på grund av vad den förändras i användningen.
För B2B-märken, det är ett användbart sätt att granska en utvecklingsrapport: istället för att bara fråga vilka ingredienser du vill ha med, fråga vad du vill att konsumenten ska märka vid första användningen, efter flera timmar och efter upprepad användning av produkten.
En anpassad formel måste också överleva fabriken
Det finns en annan skillnad mellan att gilla ett laboratorieprov och att ha en kommersiellt framgångsrik formel.
Provet måste skalas.
En kemist kan göra en liten sats som ser utmärkt ut. Produktionsutrustning introducerar en annan miljö.
Blandningshastigheten ändras. Värme- och kylförhållandena förändras. Pigmenten måste spridas konsekvent. En större sats kan avslöja viskositets- eller fyllningsproblem som inte var uppenbara i bänkskala.
Färgkosmetik gör detta särskilt lätt att se.
En concealer kan se helt slät ut i ett litet prov men behöver ytterligare arbete när partiet blir större.
En bodyhighlighter kan se vacker ut på dag ett men visar sig sedimentera under stabilitetstestning.
En inställningssprayformel kan fungera bra men ändå ge kunderna en dålig upplevelse eftersom det valda ställdonet producerar stora droppar snarare än en fin dimma.
Inget av dessa problem är glamoröst.
Det är också precis sådana saker som avgör om en produkt känns professionell när kunderna börjar använda den.
Det är detta som anpassad utvecklingstid borde betala för: inte oändliga revisioner för att säga att formeln är proprietär, men att lösa verkliga produkt- och produktionsproblem.
De flesta projekt är inte helt privata eller helt anpassade
I praktiken, det finns en medelväg som jag tycker förtjänar mycket mer uppmärksamhet.
Tillverkare använder olika namn för det: halvanpassad, modifierad lagerformel, basformelanpassning eller ODM-utveckling.
Terminologin är mindre viktig än vad som faktiskt ändras.
Föreställ dig att du testar en befintlig primer och gillar 80% av det.
Slipningen är rätt. Grundstrukturen är rätt. Den fungerar bra under fyllning. Men du vill ha en annan finish och bättre kompatibilitet med den foundation du redan säljer.
Att börja helt från noll kanske inte är nödvändigt.
Laboratoriet kanske kan arbeta utifrån den befintliga basen och fokusera på den del av upplevelsen som faktiskt behöver förbättras.
Samma sak kan hända med inställningsspray.
Kanske fungerar den befintliga basen bra, men du vill justera nedtorkningen, sensorisk känsla eller sprayupplevelse.
Det kan vara ett mycket mer effektivt utvecklingsprojekt än att bygga om hela formeln helt enkelt så att varumärket kan beskriva det som "100 % anpassat."
Den här mellanvägen är särskilt användbar för varumärken som vet vad de vill ha men som inte behöver alla tekniska element uppfinnas på nytt.
Det finns en hake: ordet "semi-custom" betyder mycket lite om inte tillverkaren definierar omfattningen.
Om en formel ändras, fråga vilka tester som måste upprepas. Fråga om den modifierade versionen kommer att vara exklusiv. Fråga om MOQ ändras. Fråga hur mycket utveckling som ingår innan ytterligare avgifter tillkommer.
Två fabriker kan använda samma term och erbjuda väldigt olika saker.
MOQ blir vanligtvis komplicerat när förpackningen kommer in i konversationen
Grundare ber ofta tillverkare om "MOQ" som om varje projekt har ett nummer.
Det fungerar sällan så snyggt.
Det kan finnas ett minimum för bulkformeln och ett annat för fyllning.
Ett grundprojekt kan ha ett totalproduktionsminimum och ett annat praktiskt minimum för varje nyans.
Flasktillverkaren kan ha en MOQ, medan anpassad färgläggning, screentryck eller kartonger skapar olika miniminivåer igen.
Det är därför ett projekt som ser ut som en beställning på 1 000 enheter plötsligt kan kräva flera tusen stycken förpackningar.
Det är också anledningen till att det kan vara missvisande att jämföra tillverkare endast baserat på det lägsta antalet som visas på en webbplats.
Anta att fabrik A annonserar en MOQ på 500 enheter, men den förpackning du vill ha kräver 5,000 komponenter.
Factory B har en MOQ på 1 000 enheter för färdig produkt men har redan en flaska som fungerar för din positionering.
Fabrik B kan faktiskt kräva mindre pengar för att lansera.
Anpassad utveckling kan lägga till ytterligare ett lager om formeln använder specialråvaror som fabriken normalt inte köper eller om produktionsutrustningen kräver en större batch för att fungera effektivt.
Detta betyder inte att custom alltid har en enorm MOQ.
Det betyder att MOQ bör brytas ner innan du förbinder dig.
Om jag skulle granska ett citat, Jag skulle vilja ha en tydlig uppdelning som täcker formeln eller bulkminimum, minsta fyllning, minsta förpackning, dekoration minimum och eventuella nyansnivå minimum.
Det ena samtalet kan förhindra många obehagliga överraskningar senare.
Förpackning är inte något att välja efter formeln
Förpackningar behandlas ibland som den kreativa delen som händer när formuleringen är klar.
Ur ett varumärkesperspektiv, som kan kännas logiskt.
Ur ett tillverkningsperspektiv, formel och förpackning måste mötas mycket tidigare.
En pump kan se perfekt ut i renderingen och ha fel för viskositeten.
En sprayflaska kan matcha moodboarden och producera ett fruktansvärt spraymönster.
En mycket flytande formel kan läcka från en komponent som ursprungligen valdes av visuella skäl.
Detta är lika viktigt för egna märkesvaror och specialanpassade projekt.
En lagerformel med befintlig stabilitetsinformation betyder inte automatiskt att varje förpackning ett varumärke väljer redan har validerats med det.
Än en gång, konsumenterna kommer inte att skilja på detta tekniska ansvar.
De köpte en produkt.
Om formeln är bra och pumpen är dålig, de kommer förmodligen att säga att produkten är dålig.
"Anpassad" berättar inte automatiskt vem som äger formeln
Detta är något jag skulle klargöra innan jag betalar en utvecklingsavgift, inte efter att formeln har godkänts.
En anpassad produkt kan vara exklusiv för ditt företag utan att den underliggande formeln blir din egendom.
En tillverkare kan behålla ägandet men går med på att inte sälja den färdiga formeln till en annan kund.
Ett annat avtal kan ge varumärket bredare rättigheter.
Vissa tillverkare kan tillåta att en formel överförs till en annan anläggning. Andra kan kräva produktion för att stanna hos dem.
Det här är separata frågor.
Formelägande, exklusivitet, Tillverkningsrättigheter och tillgång till formuleringsinformation är inte automatiskt samma sak.
Om din långsiktiga affärsplan beror på att du kan flytta produkten till en annan tillverkare, sälja varumärket eller behandla formeln som en immateriell tillgång, kontraktet måste återspegla det.
Ordet "sed" ensamt löser det inte.
Hur jag skulle tänka om beslutet
Istället för att sätta egna märkesvaror och specialtillverkning på motsatta sidor av ett bra-mot-dåligt argument, Jag skulle titta på fasen av verksamheten.
En grundare som testar en första produkt har mycket andra risker än att ett etablerat varumärke ersätter sin bästsäljande grund.
Grundaren kanske vet förvånansvärt lite om vem som kommer att köpa, vilket pris som kommer att konvertera och om kunderna kommer att beställa om.
Det etablerade företaget kanske redan har tusentals recensioner som berättar exakt vad som behöver förbättras.
De företagen ska inte nödvändigtvis investera i utveckling på samma sätt.
Ett användbart beslut beror normalt på några frågor:
- Är denna produkt anledningen till att kunder kommer att välja varumärke, eller stöder det något annat som redan fungerar?
- Har du identifierat en prestandalucka i befintliga formler, eller vill du främst att produkten ska vara "annorlunda"?
- Har du redan kundfeedback eller försäljningsdata som kan styra utvecklingen?
- Hur mycket av lanseringsbudgeten kan realistiskt bindas i R&D, testning och inventering?
- Är skillnaden du vill ha något som en konsument faktiskt kommer att se, känna eller uppleva?
Om produkten är ny, efterfrågan är fortfarande osäker och en befintlig formel fungerar redan bra, private label kan vara en mycket rationell utgångspunkt.
Om basen är nära men kundupplevelsen behöver några meningsfulla förändringar, semi-custom- eller ODM-utveckling kan vara tillräckligt.
Om hela anledningen till att produkten existerar är att lösa ett prestandaproblem som de tillgängliga formlerna inte kan lösa, anpassad utveckling blir mycket lättare att försvara.
Ett varumärke kan använda alla tre metoder
Ett av de största misstagen är att anta att hela sortimentet måste följa samma tillverkningsfilosofi.
Det gör den inte.
Ett kosmetikamärke skulle kunna skräddarsy den grund som definierar dess positionering, modifiera en befintlig primer för att fungera bättre med den foundationen och använd en beprövad sminkborttagare för eget märke för att komplettera sortimentet.
Ett annat märke skulle kunna starta hela sin första kollektion med befintliga formler, ta reda på vilken SKU som får det bästa upprepade köpet och investera sedan i en anpassad andra generation av den produkten.
Jag gillar faktiskt detta tillvägagångssätt för många växande varumärken eftersom utvecklingsbudgeten följer bevis.
Du behöver inte gissa vilken produkt som förtjänar mest R&D investering.
Dina kunder börjar berätta för dig.
Private label, i den situationen, är inte slutdestinationen. Det kan vara det första forskningsstadiet.
Recensioner, klagomål, returnerar, återköpsbeteende och frågor från kunder kan senare bli råvaran för en mycket starkare anpassad brief.
"Gör formeln bättre" är svårt för en kemist att arbeta med.
"Kunderna gillar täckningen men klagar upprepade gånger på att den krymper efter fyra timmar" är användbart.
Den andra versionen har ett problem att lösa.
Hur vi närmar oss detta på XIRAN Cosmetics
När ett varumärke pratar med oss kl XIRAN Cosmetics, vi tycker inte att det första samtalet ska handla om att sälja maximalt med anpassning.
Vi måste först förstå produktens roll.
En grundare som lanserar en första SKU, en Amazon-säljare som utökar ett befintligt sortiment och ett etablerat skönhetsmärke som utvecklar en signaturprodukt kan alla behöva väldigt olika utvecklingsvägar.
Om vi redan har en formel som kommer nära korten, det är vettigt att låta varumärket utvärdera det innan man bestämmer sig för att en ny formulering är nödvändig.
Ibland är provet tillräckligt bra för att flytta direkt till ett eget märkesprojekt.
Ibland gillar märket grundformeln men vill ha förändringar i konsistensen, avsluta, doft, ingrediensriktning eller produktprestanda. Det är där en ODM eller semi-anpassad rutt kan vara mer vettig.
Och ibland kan de befintliga formlerna helt enkelt inte uppfylla kraven. I så fall, anpassad formulering ger vår R&D team en tydlig anledning att starta ett djupare utvecklingsprojekt.
Diskussionen är inte begränsad till formeln.
Vi tittar även på förpackningar, målmarknad, förväntad MOQ, testkrav och produktionsgenomförbarhet eftersom de delar av projektet påverkar varandra.
Vi har sett förpackningsidéer skapa ett större minimum än själva formeln. Vi har sett varumärken efterfråga ingredienser som gjorde den önskade konsistensen svårare att uppnå. Vi har sett projekt bli onödigt dyra på grund av för många nyanser, anpassade komponenter och formeländringar infördes samtidigt.
En del av OEM/ODM-utvecklingen är att hjälpa varumärket att förstå dessa avvägningar innan produktionen börjar.
Därför, Jag skulle uppmuntra ett varumärke som jämför tillverkare att fråga efter faktiska utvecklingsvägar snarare än att bara fråga, “Erbjuder du private label och anpassad formulering?”
- Visa tillverkaren din brief.
- Be att få se den närmast befintliga formeln.
- Fråga vad som realistiskt kan ändras.
- Fråga vad som kräver ny utveckling och nya tester.
- Jämför sedan kostnaden, MOQ, tidslinjen, förpacknings- och formelrättigheter.
- Det ger dig något användbart att fatta ett beslut med.
Private Label eller Custom? Det finns inget pris för att välja det mer komplicerade alternativet
Det finns en tendens inom skönhet att behandla anpassade formuleringar som den vuxna versionen av private label.
Jag tror inte att det är särskilt användbart.
En privat märkesprodukt med utmärkt prestanda, bra förpackning, tydlig positionering och starka återköp är en framgångsrik produkt.
En egenutvecklad formel som tog åtta månader att utveckla men som inte ger kunderna någon meningsfull anledning att föredra det är inte automatiskt ett bättre affärsbeslut.
Det omvända är också sant.
Om hela ditt förslag beror på en viss finish, konsistens, skärmsystem eller prestandaegenskaper, att försöka spara utvecklingstid genom att acceptera en befintlig formel som inte levererar den kan skapa ett mycket större positioneringsproblem senare.
Så snarare än att fråga vilken tillverkningsmodell låter mer professionell, fråga vad du köper med extra tid och pengar.
Om anpassad utveckling ska ge din kund en märkbart bättre upplevelse – och den upplevelsen är viktig för varför de väljer ditt varumärke – finns det ett bra argument för att göra jobbet.
Om du ännu inte kan förklara vad kunden kommer att uppleva annorlunda, en stark befintlig formel kan vara precis vad du behöver för att komma in på marknaden och börja lära dig.
Och om svaret sitter någonstans mittemellan, det är också normalt.
De flesta bra produktutvecklingsbeslut handlar inte om att välja den mest komplicerade vägen.
De handlar om att veta vilka problem som faktiskt är värda att lösa.
